Denna serie har att handlat om de framsteg jag & Kiwi har gjort i hoppningen. När jag nu avslutar serien p.g.a att vi har köpt en ny tävlingsponny (Diara) till mig som jag istället ska satsa på ska jag utgå från samma punkter som när jag startade den för att ni lätt ska kunna se utveckligen. Efter 27 olika delar känns det lite vemodigt att sluta men det är så det får bli och eftersom det ändå inte kommer komma några fler delar så vill jag ha ett bra avslut! Vill ni läsa första delen där jag tar upp den dåvarande situationen så hittar ni den HÄR! 

Hopp-problemet:

Kiwis och mitt hopproblem var att hon var het och stark på hinder och att jag som var van vid lite mer sega hästar som t.ex. Emilio inte klarade av att kontrollera henne då. Detta berodde på att hon tycker det är så grymt kul att hoppa! När man kommer över ett hinder/cavalettis/bom har man alltid en gångart högre efter hindret än man hade innan, och ibland växlar hon upp en gångart redan i anridningen. Hon hoppar över det mesta. Vad sägs om vattenpölar och ridspön?

Från början:

När mamma provred Kiwi 2006 så vägrade hon hoppa och när hon kom hem hit så hade hon samma problem. Hon sprang åt vänster eller höger om man inte var med och annars stannade hon. Mamma var envis och tvingade henne att hoppa jämnfota om hon stannade (hindren var absolut inte höga, typ 40 cm). Efter träning började Kiwi slutligen att hoppa friviligt. Hon började ÄLSKA att hoppa. Lite väl mycket kanske...

Målet:

Målet med Kiwis (och min) hoppning var att hon skulle hoppa "normalt" och inte hoppa 50 cm högre än vad hindret är samt att inte hon inte skulle dra varken innan eller efter hindrena. Det absoluta målet var att jag ska klara av att hoppa en bana på kanske 60 cm med henne i normal hastighet. 

Hur vi har tränat + vår utveckling:

Vi har tränat på många olika sätt, på cavalettibommar, låga hinder, höga hinder, på böjt spår, på rakt spår, på diagonalen, med studs, med kombinationer, ute i skogen, banor och mycket mer. Vi har faktiskt varit riktigt kreaktiva! Allt för att bromsa farten! I sommras tränade vi mest på hinder, vi testade bland annat att hoppa bana, hoppa vattenmatta, hoppa terräng m.m Vattenmatta var ingen bra idé så det la vi det ganska snabbt. Första gången gick det efter övertalning andra gången inte alls! I över en vecka vägrade hon gå i närheten av platsen där vattenmattan hade legat!!! Är det normalt eller?!? Den senaste tiden har vi satsat mer på grunden - på dressyr! Om hon går i en bra form mot bommar så ska jag kunna hålla henne lugn och fin över var tanken. Dock blev det inte riktigt så. Hon sugs som en magnet på bommen/hindret. Huvudet åker upp, farten ökar, bromsfunktionen tas bort och hon blir okontrollerbar tills kortsidan efter bommen. Det blev lite motsatt effekt kan man säga: Istället för att formen skulle underlätta vid hoppning, så förstörde hoppningen formen

I framtiden:

Min och Kiwis framtid... Ja, jag kanske rider ut på henne ibland när mamma inte vill, ibland på banan men det kommer vara utan krav. Vi ska inte komma någon vart så vi ska bara ha kul ihop helt enkelt. Och när det gäller hoppningen så kanske vi tar ett skutt någon gång bara för att jag inte kan motstå frestelsen men hoppträna osv kommer vi aldrig göra mer. Hon är ändå så gammal (18 år) så det är ju mest skonsamt för henne oxå eftersom jag inte kan hålla ihop henne.

Våra framsteg:

Visst har vi gjort framsteg! Men samtidigt står vi kvar på samma ställe. Ibland är hon lugn och då funkar allt. Oftast är hon lika crazy som vanligt och vi går nästan omkull i svängarna. Detta är ju anledningen till att hennes gamla ägare bara red dressyr med henne. Hon är ganska så okontrollerbar i hoppningen.

Och avslutningsvis...

"Det är svårare att lära en gammal hund att sitta". Kiwi är inte särskilt formbar. Hon kör sin stil, som hon vill. Hon är en tjurig tant som anser sig myndig nog att bestämma över sitt eget liv. Det är en del av hennes personlighet. Och eftersom hon är så pass gammal ska hon få göra det. Hon får bli den lilla mysa hon är. Jag älskar dig ändå Kiwi - för framgång är inte alltid samma sak som seger...