Dagens skrittur var fruktansvärd. Det var drygt 15 minus och mina fingrar var så kalla så att det gjorde något sanslöst ont i dem. Det var en befrielse sen när jag tappade känseln i några utav dem, men självklart inte alla, det hade väl varit för behagligt.När jag sedan spolade varmvatten på händerna i samband med att jag tvättade bettet så fick jag en sprängande värk i fingrarna så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Usch!

Diara skötte sig fint iaf, skrittade hela rundan. När vi hade borstat av hästarna så valde vi att ta in Emilio och Zorro också, även att klockan bara var fyra. Men de står ju liksom bara och väntar på att få komma in i vilket fall och då har de det varmare och skönare inne i stallet.

Och då kan man ju fråga sig; tappar man motivationen såna här dagar?

Jag vet inte hur det är med er men jag tycker man kan se frågan ur två vinklar. Motivationen i form av att vilja utvecklas i ridningen, debutera LB, starta i NF-mästerskapen och alla andra målen jag satt upp för i år tappar jag absolut inte. De kan vara bra pepp även såna här dagar.

Men sen kan jag ju inte påstå att jag tycker det är roligt att skritta ut i skogen och uthärda tortyr i form av kyla en dag som denna, med drygt -15, det spelar liksom ingen roll att jag sitter på min underbara ponny. Det är inte kul att frysa halvt ihjäl och dagar som denna överspeglar det tjusningen med en skrittrunda. Jag tror nog att ni förstår hur jag menar och det är nog få som inte håller med. Det skulle vara ni varmblodiga människor i såna fall som inte har en normaltemperatur i era händer där de är lila-blå. ;)