Detta är ett åsiktsinlägg med mina åsikter. Kom ihåg att du inte behöver tycka likadant!

De allra flesta barn lär sig rida på en tålmodig, envis och bedårande söt Shetlandsponny med tjock man, små lurviga öron och två busiga ögon. Det hände säkert många gånger att du var lika sur på din shettis sega trav som den var på dina dunkande skänklar. Men redan då började ett band knytas mellan er. Ett band som bara växt sig starkare och starkare varje dag. Kanske är du nu för stor för att rida din shettis men du har en bästa kompis. En kompis som litar på dig till 100%. Kanske lyder den dig inte alltid, hittar på bus och hyss, men den skulle aldrig göra något för att skada dig. Ni har upplevt det mesta tillsammans och vet vad livet har att erbjuda för två fötter och fyra små söta hovar.

Shettisen är ponnyn du aldrig växer ur!

Skäms du?

När jag säger att jag önskar att jag fortfarande fick tävla Emilio brukar folk kolla på mig om jag vore galen. Jag menar, vem skulle vilja ge sig ut på tävlingsbanan med en ponny som man är på tok för lång för. Gud, vad skämmigt. Och en shettis dessutom! Dom är det ju bara nybörjare som rider. Låt mig nu vända och vrida lite på detta. Rulla upp och läs inledningen igen och ställ dig sedan frågan; Skäms du för din bästa vän? Din vän som alltid har ställt upp för dig, i ur och skur? Din vän som brukar kika upp på dig med sina busiga ögon under den rufsiga pannluggen? Din vän som du kan berätta allting för, eftersom du vet att den bevarar dina hemligheter? Kan du verkligen skämmas för henne/honom?

Nu är säkert ditt svar; Nej, nej, absolut inte! Jag menar bara att jag inte vill ha med den överallt.

Enligt mig är det samma sak. Att inte skämmas innebär att du utan tvekan skulle kunna ta med din shettis var som helst, så länge det är tillåtet och ofarligt. Det är att inte skämmas. Så sluta kolla på andra som om de vore idioter när de önskar att de fortfarande fick tävla sina shettisar, trots att de är för stora. Jag skulle vara stolt när jag red in på banan på Emilio. Folk kunde få skratta och peka. "Kolla, vad stor hon är." Jag skulle inte bry mig. Jag skulle stå upp för min shettis - min Emilio. Att sitta på ryggen och skämmas är som att erkänna för alla att du håller med. "Ja, min shettis platsar inte här. Jag måste byta ut den mot en annan tävlingshäst." Shettisar kan vara lika mycket tävlingshäst som en New Forest, bara på en annan nivå.

Så mitt budskap med detta är att du ska stå upp för din shettis. Välj inte att säga att du har en liten ponny, istället för att säga att du har en underbar shettis, när någon frågar. Shettisen är en ras, precis som fullblodet och halvblodet. De är bara skapta för andra miljöer, andra förhållanden. De har utstått betydligt värre omständigheter genom historien än vad både halvblodet och fullblodet gjort. Därav har de fått sitt utseende. Tufsiga och ovårdade, enligt de som tror att de är coola. Gudomligt söta, enligt oss som vågar följa vårt hjärta.

Även att man inte får tävla, och inte kan rida, shettis hela livet så finns det så otroligt mycket mer du kan göra med den. Du kan tömköra, longera, köra, gå promenader, löshoppa, testa på frihetsdressyr, lära den konster och bara umgås - you name it! Allt detta gör att shettisen inte är en nybörjarhäst som det är nedsättande att rida. Jag är 15 år och rider Emilio än. Vi har grymt kul ihop, och tar det på hans nivå. Gör det mig till nybörjare? Även att jag tävlar med min större ponny? Nej, nej och åter NEJ! Tryck ut den tanken ur era huvuden! Shettisen är som vilken ponny som helst! Ta vara på dennas stora hjärta och all kärlek som den kan ge dig om du behandlar den väl.

Ta väl hand om, och stå upp för din shettis! Det är ändå den som lärt dig rida.

Respektera de som håller kvar vid rasen Shetlandsponny hela livet. Det är inget fel med det. De kan ge en minst lika mycket, om inte mer, än en vanlig häst.

Just för att en shettis är en shettis.

Och shettisar är oslagbara!

Här kommer gårdagens två största fynd - 50% rabatt på båda!

Charlies egna helskodda ridbyxor. Inget speciellt utseende men grymt sköna - perfekt att ha till vardags! Dessutom dragkedjor i fickorna!!!

Hittade bara bild på de som var oskodda tyvärr men förutom det så är de likadana:
 

John Whitaker hjälm. Trodde aldrig att jag skulle bli ägare till en plasthjälm eftersom jag tycker de är fula men denna fastnade jag faktiskt för. Kanske var det glittret? Nya tävlingshjälmen!

Dagen efter en tävling är nästan alltid lugn. Så även denna. Vi var ute i stallet vid 7, hela familjen, och red en sväng i skogen. Diara var jättepigg och steppade på stället när hon inte fick galoppera, haha.

Emilio fick två ryttare - jag och Amanda delade på honom under en tur i skogen. Jag red ca en fjärdedel och Amanda resten. Han var riktigt pigg, antagligen beroende på att vi red Varulvsrundan som han gillar.

Annars? Joggat, gått promenad med Wilma och tagit det lugnt. Dagen har gått alldeles för fort som vanligt.

Har faktiskt skrivit mitt första åsiktsinlägg också som kanske kommer upp i kväll. Ämnet är shettisar. Är så trött på alla som ser ner på den rasen så var tvungen att skriva av mig lite, hehe. Något att se fram emot, kanske?

LC bed. A - 0 fel

Detta var vår uppvärmningsklass inför NF-mästerskapen på söndag, därav hoppade vi avd. B. Framridningen var totalt kaos. De hade satt upp blåa plastband för att dela upp banan och när de blåste var Diara livrädd för dem. Hon gick inte i form, formade sig inte på några volter, ville inte gå några skänkelviningar... Hon bara kollade på de där banden. Tack gode Gud för att det inte var en dressyrtävling! Till slut lyckades jag vänja henne vid de där banden och galopparbetet blev bra. På framhoppningen var banden läskiga igen - nu var de ju på andra sidan banan - fruktansvärt! Eller inte, enligt mig. Men hoppade gjorde hon fint. De flyttade runt i klasserna lite hur som, hade ingen aning om när det var min tur - det hade ingen. Total förvirring rådde. Var iaf nästan klar när jag skulle lämna framhoppningen, fick snabba mig och ta det sista språnget på oxern.

Inne på banan.... Publiken var läskig, staketet var läskigt, flaggorna var läskiga... Vad har hänt? Hon kollade aldrig på något innan. Kanske beror det på att hon varit hemma från tävlingar i ca en månad nu. Men när vi började hoppa var det som att allt annat tonade bort - det var bara hindren som gällde och hon hoppade såååå fint! En nolla och ytterligare en rosett till samlingen. Men tur var det nog att vi red denna uppvärmningsklassen. Nu är ju anläggningen inte helt ny för henne på söndag när det gäller på riktigt. Med omhoppning och allt.

Shoppade även lite i Charlies butiken, det var 50% rabatt på allt så gjorde några fynd! Har tänkt skirva ett inlägg om det...Om jag hinner, hehe.

Diara innan vi skulle åka, jag slet mitt hår:
 

Diara på fotohumör (eller inte) i transporten:

Fin hopponny =

= ponny med rosett:
     

Nöjd ryttare:
 

Och nöjd ponny:
 

Film: