Jag har faktiskt varit duktig nog att lyckats få mycket gjort i dag, mycket tack vare att vi inte har några prov och läxor som måste prioriteras, men också tack vare att jag satte mig ner och skrev en checklista innan jag satte igång efter promenaden med Wilma. Annars blir det alltid att man glömmer nåt. Så jag har jobbat stenhårt med den listan från halv ett till nio i dag då jag gick och la mig, med endast en paus för att äta vid tre. Så nu ligger jag här i sängen och har ont i huvudet, hehe. Men totallt kunde jag pricka av 11 av 15 punkter på min lista och eftersom det kommer tillkomma några ytterligare i mon så lär jag då ha en lista på ca 7-10 punkter. Mitt mål är att klara av alla dem så att jag för första gången på läääänge kan slippa en ständig inre stress över allt jag måste göra. Det vore grymt skönt! Det är så lätt annars att många små, egentligen lätta måsten blir en stor hög av ångest. Usch & fy!

Ett av mina avprickade måsten jag gjorde i dag var faktiskt ett tidsinställt till er som kommer upp här på bloggen under förmiddagen i morgon, medan jag är i stallet, så glöm inte att kika in. Det handlar om hur viktigt det egentligen är att matcha sin utrustning på tävling...?

Godnatt! <3

Det här är Wilma som undrar hur viktigt det egentligen är att respektera sängförbudet. När matte inte ser är det väl lugnt, eller?

Hästen skakade på huvudet och sedan i hela kroppen och rullade ihop medvetslös. Hästen bars in i ett tält som satts upp och vi konstaterade direkt att den dött. Den kommer att obduceras efter helgen, säger Axel Wallman.

Platsen skärmades av och arenan släcktes ner medan hästen vinschades in i hästambulansen. Den hästälskande publiken visade kusken Axel Olin sitt deltagande genom att tända sina mobiltelefoner i mörkret, och det blev en stilla och fin stund.

Källa: Aftonbladet, läs hela artikeln HÄR.

Detta är helt sjukt. Jag grät när jag läste artikeln, det är så obeskrivlit hemskt att sådant händer. Det påminner mig om när Carmen dog formligen dog i våra armar. Man är så hjälplös. Och att det händer under ett såhär stort evengemang som SIHS i Freinds dessutom. 23 år var Filur, och enligt ägaren Tomas Eriksson fick han dö lyckig då han älskade detta med fyrspann. Det svenska laget slutade på sista plats och jag tror nog att det berodde på att det inte stod rätt till med Filur även om han föll ihop först efter målgång.

Så i helgen gå alla tankar till Axel Olin och hans team, även hästarna som förlorade både en lagkamrat och en (troligtvis) bästis. Men allra mest går de såklart till Filur som inte längre finns bland oss, vila i frid... ♥

Denna lördag har väl inte gått till den soligaste delen av historien men ibland är det mysigt med lite regn också. Jag började dagen med en uteritt på Zorro ihop med Amanda och mamma. Zorro var inte så rolig, segade och hängde på bettet. Tänkte att Amanda skulle få känna på hur Emilio är när han är pigg så höll in Zorro när mamma galopperade iväg och sen drog vi två efter. Zorro gasade som bara den och Emilio som vanligt ännu mer så dom låg i rumpan på oss. Amanda hade väl skräckblandad förtjusing för det, haha. Heöt sjukt egentligen att lilla Emilio kan springa fortare än stora Zorro.

Diara, som har vintervila, fick lite motion genom att jag kommunicerade med henne på banan. (Ni kan läsa HÄR om vad kommunikation innebär - den översta texten = fram till avsnittet om hur man ska leda sin häst.)

Ganska fort när jag stötte bort henne lyssnade hon innåt (när hon blivit av med lite övverskottsenergi vill säga) och sänkte huvudet lite i omgångar. När jag var nöjd med hennes beteende (vill inte att hon ska springa runt hur mycket som hellst när hon har vila även om det sker utan ryttare & utrustning) vände jag mig helt enkelt om och väntade. Och väntade, och väntade. Denna övning tar sin tid då hon själv måste välja att ta kontakt med mig när jag ignorerar henne. Men efter kanske 5 minuter (kändes det som iaf) kom hon långsamt fram, liten bit i taget enligt Amanda som stod en bit därifrån och kollade, och till sist puffade hon lite på mig. Jag gav henne uppmäksamhet i form av kel och en godsbit. Nästa steg är ju sen att hästen följer efter en när man går men riktigt så långt har vi inte kommit än då hon hellre gick åt ett annat håll, hehe. Vi gjorde iaf om kommunikationsövningen en gång till och då dröjde det max en minut innan hon sökte kontakt - ett stort framsteg. Vi avslutade vår lilla träning med att hon skulle stanna när jag stannade och gå när jag gick och det var hon duktig på. I stallet efteråt märkte jag stor skillnad på hennes beteende och hon var mycket mer ödmjuk mot mig och hade inte den trotsiga attityden som hon brukar. Vi ska upprepa samma sak i morgon för att förhoppningvis komma ännu längre i vår kommunikation med varandra. ♥☺