Det spelar ingen roll för oss ryttare om solen skiner eller om, som i dag, det både regnar och snöar om vartannat för vi måste ut och träna ändå. Och oftast så tycker vi t.o.m att det är kul trots vädret. Vi måste vara ett bra konstigt släkte, haha.

Som ni kanske har förstått så var det träning nere på banan för mig och Diara i dag, i det snöblandade regnet, som gällde. Egenträningar är rätt mysiga även om man såklart får ut mer av passet med någon som skriker på en från marken, hehe.
I dag var Diara lite jobbigt pigg (skrittrunda+vilodag=pigg ponny - det är ett faktum). Jag kunde inte riktigt komma om henne som jag ville för hon skulle bara öka hela tiden... Så uppvärmningen var kämpig. Hur jag än fokuserade på att ha stabila händer så ville hon inte stanna nere i formen utan flaxade upp och ner - så frustrerande! När vi övergick till våran omhoppningsträning över de små kryssen så blev hon dock mycket mer motiverad. Hon har börjar fatta vad det handlar om nu och svänger rätt så snabbt efter hindren. Hon tycker verkligen att det är jättekul! Så synd att vi inte fick testa vår nya omhoppningsvana i söndags för den omhoppningsbanan var dessutom väldigt rolig. Men, men, med min otur så går det ju som det går.
När jag sedan travade av henne var hon jättefin och stabil i formen som alltid i avtravningen. Vad är annorlunda undrar jag då, haha.

Två bilder på min tjuriga ponny innan vi gick ner till banan och blev blöta.
Öronen framåt, nej tack. Inte om du ska fota matte. Aldrig.

Gårdagens Lasseträning var min och Caspers första hoppträning ihop och även första gången som vi hoppade lite mer ordentligt. Lasse hade satt upp relativt enkla hinder; en kombination, en böjd distans räcke-oxer och ett enkelt räcke. Vi började hoppa fram på räcket först och byggde sedan på banan mer och mer. Casper hoppade väldigt fint men vi behöver lite mer vana ihop innan det blir optimalt. Jag blir lite försiktig i min ridning ibland då jag inte känner Casper och litar på honom så som jag gör på Diara och vet inte hur han beter sig i olika situationer. Om jag t.ex kommer alldeles för nära på Diara så vet jag att hon hoppar ändå. Med Casper har jag endast hört från Marie att han aldrig stannar, inte märkt det av egen erfarenhet. Inte för att han någonsin har stannat med mig men ni fattar vad jag menar.

Lasse gillade honom också och sa att det är LA som gäller. Jaha, sa jag. Haha. I vilket fall som helst så ska vi inte börja på LA det kan jag lova. Och om vi någonsin tävlar så högt så kommer det nog att dröja. Det kan jag ju visserligen inte säga då det är Marie som till största delen får bestämma men jag tror inte det iaf.

Som högst hoppade vi i går bana på en meter (LA) och i slutet höjde Lasse även upp ett räcke med markbom innan till 110 cm (MSV B!!!) för att Casper skulle våga trampa av själv utan så mycket hjälp ifrån mig. Det kändes rätt högt när man red mot det men var inga problem för Casper. Han har ju faktiskt hoppat hela 130 cm uppsuttet och det är ju typ så hög han är, haha.

Tyvärr så filmade inte pappa på det högsta utan mest i början och lite av 1 meter banan men här får ni två bilder & ett filmklipp